Vikten av av nyfikenhet på det rika inre livet

Högkänsliga personer beskrivs ofta som människor med ett rikt inre liv. Men vad betyder det egentligen?

För mig handlar det bland annat om allt det som händer inom oss och som andra människor kanske aldrig ser. Våra tankar, känslor, associationer, minnen, kroppsliga förnimmelser, vår fantasi, våra frågor och drömmar, och den mening vi skapar av det vi upplever. För många högkänsliga kan det pågå ett enormt liv på insidan. Vi bearbetar djupt, lägger märke till samband och nyanser och kan ägna mycket tid åt att fundera över det som har hänt och vad det egentligen betyder för oss.

Men jag tror att ett rikt inre liv är mer än att bara ha många tankar och känslor. Många högkänsliga har också en livlig fantasi och kan lätt försvinna in i dagdrömmar och föreställningar. Vi kan skapa hela världar inom oss, följa tankar längs oväntade vägar och upptäcka samband som andra kanske inte ens lägger märke till. Vår rika inre värld kan bli som vårt eget äventyrsland, vår egen skattkammare, där idéer, bilder, fantasier och erfarenheter får mötas på sätt som kanske inte alltid går att förklara för andra.

Det finns något väldigt vackert i det. Det kan finnas ett enormt mycket liv på insidan.

När vår inre värld möter världen utanför

Jag tror inte heller att vår inre värld behöver vara helt separerad från världen omkring oss. Vi kan skapa broar mellan det som händer inom oss och det som finns utanför genom att relatera till det vi möter.

Jag vet att jag gör det mycket. Jag kan prata med naturen och säga hur vacker den är. Jag kan tacka ett grönt trafikljus när jag har bråttom, som att vi har en liten relation där och då. Jag kan till och med säga tack när jag betalar en räkning, i stället för att bara känna den där sammandragningen av att pengar lämnar kontot. Om man tittar på det utifrån kanske det verkar lite märkligt, men för mig skapar det en relation till det som finns omkring mig, och livet blir mer …livligt.

Jag kan göra något liknande med min kropp. Jag kan naturligtvis döma den, kritisera den och önska att den fungerade annorlunda. Men jag försöker också utveckla en annan relation till kroppen, där jag kan säga: ”Tack för att du finns här för mig. Jag vill försöka göra bättre ifrån mig gentemot dig. Vad behöver du? Hur vill du röra dig? Hur kan jag stötta dig utan att tvinga dig?”

På det sättet blir den inre upplevelsen en bro till världen utanför.

En annan viktig bro är våra relationer med andra människor. Det finns personer som verkligen är intresserade av vad som pågår inom oss. De behöver inte hålla med om allt vi säger, men de är nyfikna på hur vi upplever saker och vill förstå mer. De kan fråga ”Hur var det för dig?” eller ”Vad kände du när det hände?” och kanske allra enklast: ”Berätta mer.”

Jag tror att det är sådana människor vi ofta tycker om att vara med. Det är något djupt närande i att möta någon som inte bara reagerar på det vi gör eller är, utan är intresserad av upplevelsen bakom vårt beteende.

Men motsatsen kan också hända. Vi kan möta människor som tycker att vi dagdrömmer för mycket, tänker för mycket, fantiserar, överdriver eller gör en stor sak av “ingenting”. Vi kanske får höra att vi är för känsliga eller behöver bli mer realistiska. Om det är sådana reaktioner vi möter om och om igen kan vi till slut lära oss att vår inre värld inte riktigt är välkommen hos andra.

Och här tycker jag att kopplingen mellan högkänslighet och emotionell försummelse i barndomen, CEN, blir särskilt intressant.

När ingen frågar vad som händer på insidan

Emotionell försummelse i barndomen är ofta svår att upptäcka eftersom den kan handla mer om det som inte hände än om något uppenbart skadligt som hände. Ett barn kan ha mat, kläder, ett hem, en utbildning och föräldrar som finns fysiskt närvarande, men samtidigt ha väldigt liten erfarenhet av att någon faktiskt är intresserad av barnets inre värld.

En förälder kan veta att barnet gick till skolan, åt middag, gjorde sina läxor och gick och lade sig, men ändå veta förvånansvärt lite om vad som faktiskt pågick där inne, utan kasnke bara frågar “Hur var skolan idag"?” utan att vänta in hela upplevelsen hos barnet. Vad tänkte barnet på? Vad var det rädd för? Vad fascinerade det den dagen? Vad drömde det om? Vad lade det märke till som andra inte verkade se? Vad behövde det?

Om ingen verkar särskilt intresserad av sådant kan barnet så småningom lära sig att det som händer på insidan inte är särskilt viktigt för andra människor. Och om ingen visar intresse för den inre världen kan barnet själv också börja tappa intresset för den.

Kanske slutar barnet att berätta om sina tankar och drömmar. Kanske lär det sig att inte nämna sådant det lägger märke till, eftersom andra ändå inte verkar förstå varför det är viktigt. Kanske börjar det avfärda sina egna tankar och känslor innan någon annan ens hinner göra det.

Den inre världen försvinner inte nödvändigtvis. Den kan helt enkelt bli privat.

Räcker det verkligen att bli validerad?

Det här får mig att tänka på ett ord som jag har börjat leka med: ”curiousized”. Jag vet inte om det är ett riktigt ord, men kanske borde det vara det.

Vi pratar mycket om hur viktigt det är att bli validerad, och jag tycker verkligen att det är viktigt. Men ibland känns det som att validering inte riktigt fångar allt vi behöver. Jag tänker att vi också behöver uppleva att någon är genuint nyfiken på vår inre värld.

Inte bara någon som säger att våra känslor är okej, utan någon som faktiskt vill veta mer. Vad händer inom dig när det där sker? Vad tänkte du om det? Vad lägger du märke till? Vad betyder det här för dig?

Det är en annan sorts upplevelse att bli mött på det sättet. Det förmedlar inte bara att det vi känner är acceptabelt, utan att vår upplevelse faktiskt är intressant. Att någon vill veta hur det är att vara just vi.

Och kanske är detta särskilt betydelsefullt för högkänsliga barn, eftersom det redan kan pågå så mycket på insidan. Om den komplexiteten gång på gång möts av ointresse, kritik eller avfärdande är det inte svårt att föreställa sig att den inre världen gradvis kan börja kännas mindre.

När den rika inre världen börjar krympa

Det här är något jag ofta återkommer till: upplevelsen av att känna sig liten.

Om vi under många år får budskapet att våra tankar, känslor, vår fantasi eller våra sätt att uppfatta världen inte är särskilt viktiga kan vi börja göra vår egen upplevelse mindre. Vi kanske slutar utforska den eller uttrycka den och tappar så småningom kontakten med delar av oss själva som en gång var väldigt levande.

Samtidigt kan längtan efter att förstå och utforska fortfarande finnas kvar. Vi kanske fortfarande vill förstå varför vi känner som vi gör, skapa mening av våra erfarenheter, utforska relationer, medvetande, andlighet eller allt det som gör livet meningsfullt. Det kan därför uppstå en smärtsam motsättning mellan att ha ett rikt inre liv och samtidigt ha lärt sig att det är säkrare att hålla det för sig själv.

Vår inre värld kan också innehålla en relation till något större än oss själva. För vissa handlar det om religion, för andra om andlighet, natur, energi eller någon annan upplevelse av att vara del av något större. Jag växte själv upp med en djupt religiös kristen mamma, så en relation till något större än mig själv var en naturlig del av min barndom. I dag använder jag inte nödvändigtvis språket Gud, utan kan snarare prata om världen, naturen eller energi. För mig är det också en del av det rika inre livet: vår förmåga att relatera till något som sträcker sig bortom det rent konkreta och synliga.

Vi har dessutom en pågående relation med oss själva, vare sig vi tänker på det eller inte. Vi pratar med oss själva hela tiden. Ibland är den inre dialogen hård: ”Jag är så dum. Varför gjorde jag så?” Ibland kan den vara mer nyfiken: ”Varför reagerar jag så starkt på det här?” eller ”Vad händer egentligen i mig just nu?” Det är också en del av vårt inre liv.

Vad önskar du att någon hade frågat dig?

Ett verktyg jag ibland använder med klienter är det jag kallar en önskelista. Det är ett sätt att titta tillbaka på barndomen och börja sätta ord på sådant vi önskar att vi hade fått men inte fick.

Kanske önskar vi att någon hade varit mer nyfiken på oss, frågat vad vi tänkte, lyssnat på våra berättelser eller velat veta mer om vår inre värld. Det viktiga är inte att försöka skriva om historien eller övertyga oss själva om att vår barndom var hemsk, utan att tillåta oss att se vad som faktiskt saknades.

För ibland kan vi gå i många år och känna att något inte riktigt stod rätt till utan att ha orden för vad det var. Och ibland var det som saknades inte praktisk omsorg eller uppmärksamhet, utan relation. Någon som ville lära känna personen bakom beteendet. Och om vi har anpassat oss länge för att passa in, hur skulle det vara att lära känna personen bakom anpassningarna?

Att ge den inre världen någonstans att ta vägen

När vi börjar förstå det kan vi också börja skapa andra slags relationer med oss själva och med andra människor. Vi kan söka oss till människor som faktiskt är intresserade av vår inre värld. Vi kan skriva, skapa, prata, vistas i naturen, lägga märke till kroppen och öva oss i att bli nyfikna på sådant som vi tidigare kanske bara dömt eller avfärdat.

Och ibland kan det vara värdefullt att göra det tillsammans med någon som kan hjälpa oss att utforska det som har legat där länge.

Det är en av anledningarna till att terapi kan vara så betydelsefullt för människor som har upplevt emotionell försummelse i barndomen. En terapeut som förstår både högkänslighet och CEN kan erbjuda en plats där den inre upplevelsen får finnas utan att förminskas eller förklaras bort. Där kan den få utforskas med nyfikenhet och i en relation.

Kanske kan något som länge har varit gömt eller fruset då börja röra sig igen.

Tänk om din rika värld aldrig var ett problem?

Kanske behövde den bara någon som var tillräckligt nyfiken för att vilja möta dig där.